Jag brukar beskriva det jag gått igenom som min svarta tid, eller min tid under ytan. Det har bokstavligt talat varit svart. Jag har inga minnen från tiden strax innan jag blev sjuk och några månader fram. Jag gjorde mina måsten, det som hade med sonen att göra, men allt annat är svart. Det har helt enkelt inte varit viktigt nog för min överlevnad, inget hjärnan prioriterat för att jag ska klara mig. Jag tycker det är helt fantastiskt att vi fungerar så i krissituationer.
I drömmarnas värld händer allt möjligt. Något vi sett, hört eller varit med om kan bearbetas. Vi kanske inte alltid kommer ihåg det men vi kan vakna med en känsla. En bra och trevlig känsla eller kanske en känsla av den mindre trevliga sorten.
Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag vaknade efter en trevlig dröm. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från drömmen, några små fragment och samtal, men vilka som var med är väldigt tydligt. Känslan jag hade i drömmen av total lycka. En framtid som låg framför mig.
Jag hoppas, önskar och vill tro det är en sanndröm. Tyvärr finns det inget klockslag på när sanndrömmar slår in, eller om det överhuvudtaget finns något som heter sanndrömmar. Det kan vara andra saker som ska upplevas efter livets väg. Det kanske bara är en önskan, något jag vill mer än allt annat och att det bearbetas där i drömmarna. Det kanske är dags att göra något åt drömmarna och se till att de slår in...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar