Jag föredrar en sanning som gör ont

Det sägs "om du inte frågar får du inget svar". Helt sant tycker jag men ibland funderar jag över hur mycket sanning det ligger i själva frågan.

Jag tänker som så, vi möter människor, både nära vänner och bekanta, en vanlig fråga är "hur är det?" eller om något särskilt har hänt "hur känns det?". Ligger det något djup i frågan? Frågar folk för att de verkligen vill ha ett ärligt svar, förväntar de sig ett enkelt "bra" eller ställs frågan av ren och skär nyfikenhet?

Jag är som en öppen bok och berättar gärna om mina tankar och känslor. Jag pratar med både kända och okända personer. Jag vet med mig att jag är lite naiv och tror gott om de flesta och kan därför ha svårt för att tolka dessa frågor. Jag vill vara vän med alla att alla ska vara ärliga och vara min vän. Jag vill att andra ska fråga av omtanke, att de vill ha sanningen till svar. Att de vill ta sig tid att lyssna och prata, att de själva kommer med tankar och åsikter. I min värld är det inledningen till en fin konversation, kanske en djupare och finare vänskap. Ställer jag frågan själv är det för att jag verkligen vill veta och bryr mig om vad den andra personen har att säga.

Skulle någon fråga mig nu hur jag mår tror jag svaret skulle vara jag mår bra med tanke på omständigheterna. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har fått många nya erfarenheter. Jag mår bra i mig själv och kan se framåt samtidigt som jag tycker det är jätte tråkigt att det inte fungerade just nu med han som gav mig så mycket mer än vad jag tidigare fått i mitt liv. Jag är glad att jag lärt känna mig själv på ett sätt som gör att jag vet vad jag behöver för att lämna, inte sluta känna, och ändå se ljust på morgondagen. Att ta reda på sanningen som låg bakom vad som hände gav mig ro trots att det absolut inte var vad jag ville höra. Jag föredrar en sanning som gör ont framför en lögn som ska ge tröst men i själva verket ger fler frågor. Frågor som leder till funderingar som i sin tur äter upp mig inifrån.

En ny bekantskap, som jag verkligen uppskattar och hoppas är sann, sa till mig senast igår "Du analyserar för mycket". Jo, jag funderar och analyserar i tid och otid. Det är jag, jag behöver förstå, men jag vet också att det ligger sanning i det. Frågan är, kan det bli för mycket sanning?