Kanske är det för sent.

Är det inte fantastiskt hur mönster upprepar sig gång på gång?!!

Det är ganska intressant när vi lär känna oss själva på nytt. Hur vi går genom livet, minnen, beslut vi tagit. Hur vi lär oss hantera det som hänt och situationer vi hamnat i. Kanske tänker vi att nu vet jag hur jag ska hantera detta om det upprepar sig. 

Jag brukar vara sen med att reagera. Det tar tid för mig att förstå. Tyvärr har det hänt ett flertal gånger att jag låtit något riktigt bra rinna mig genom fingrarna. Jag tror jag just gjort det igen. 

Jag berättade om detta, gjorde personen medveten om det. Försökte förklara hur jag fungerar redan från start. Det blev en berg och dalbana. Upp och ner, fram och tillbaka. Vinden vände och polletten föll ner. Jag fick svälja min stolthet, riva mina murar, öppna upp mitt innersta och dela med mig av sånt jag bara burit inom mig. Delarna som gör att jag blir sårbar, min största rädsla. 

Det sägs att vi måste tillåta oss själva att vara sårbara för att verkligen kunna älska. Just nu är jag sårbar, väldigt sårbar. Kanske är det för sent.